Komikern TOBIAS PERSSON om ofrivillig BARNLÖSHET

Tobias Persson stod och väntade på bussen mitt i centrala Stockholm när han plötsligt fick syn på ett par i tjugoårsåldern som gav sin tvååriga dotter ett tuggummi. Han stelnade till och efter en stunds överläggning med sig själv kunde han inte låta bli att gå fram till paret och – lite sådär lagom försiktigt svenskt – uppmärksamma dem på de uppenbara kvävningsriskerna med att ge tuggummi till ett litet barn.
 
Den unge mannen gav Tobias en lång granskande blick innan han föraktfullt slängde iväg ett ”Är du läkare eller?” varpå han och de andra i den unga familjen snabbt försvann runt hörnet. Kvar stod Tobias Persson och frågade sig själv ännu en gång varför vissa föräldrar inte är mer rädda om det bästa som finns i livet – barnen.

Även om ofrivillig barnlöshet drabbar så många som mellan femton till tjugo procent av alla par som försöker få barn i Sverige är det något det talas väldigt lite om såväl privat som i det offentliga samtalet. Att många betraktar sjukdomen som ett "lyxproblem" bidrar säkert men av Tobias Perssons berättelse blir det uppenbart att för den som är drabbad kan tystnaden vara att föredra.

Här berättar han öppenhjärtigt för första gången om sin barnlängtan, åren som ofrivilligt barnlös och att det trots den långa vägen dit faktiskt inte enbart var glädjefyllt att få barn.

– Jag har varit väldigt barnkär hela mitt vuxna liv och har i princip alltid velat ha barn. I vuxen ålder hade jag emellertid svårt att hitta rätt förhållande och barn blev aldrig aktuellt. Min längtan efter barn fortsatte ändå vara stark och som för de flesta andra hade jag ingen tanke på att man inte skulle kunna få barn eller att det faktiskt skulle kunna vara fel på mig eller en potentiell partner. De ägg man föds med är de man har, det kommer liksom inga nya till påsk.

– Men så träffade jag min fru när jag var 29 år gammal. Det visade sig att hon led av endometrios, en ganska vanligt kvinnosjukdom som kan försvåra eller till och med förhindra kvinnan från att bli med barn. Det visste hon om redan när vi träffades och därför påbörjade vi provrörsbefruktning ganska snabbt eftersom vi båda väldigt gärna ville ha barn.

– Men den kampen – kontra glädjen att försöka bli med barn – var väldigt olustfylld och väldigt märklig. Vi klarade oss ändå förvånansvärt bra eftersom vi båda två är väldigt starka. Andra par vi känner klarade sig inte lika bra och fick ge upp provrörsförsöken. Man vet ju inte i förväg hur mycket man orkar eller hur många försök man har råd med, det kostar ju pengar. Även om det var väldigt jobbigt höll vi ut länge för vi kände att vi skulle f-n inte låta möjligheten vara oprövad. Vi ville hellre försöka tills vi fick ett besked från vår läkare om att det inte skulle gå än att själva ”ge upp”.

– När vi väl försökte bli med barn med hjälp av provrör blev det också att vi försökte hålla uppe en fasad och inte säga något om det, inte av skam utan för att slippa få en massa samtal och frågor om hur det gick med försöken. För det misslyckas ju ibland, eller till och med ofta, och när det sker vill man inte bli påmind om det hela tiden. Man orkar inte vara ledsen så många gånger per dag, så man håller det för sig själv.

Berättade ni inte ens för er närmaste familj, som föräldrar och syskon?

– Nej, ingen visste. Jag har faktiskt glömt när vi berättade för mamma och pappa men jag tror det var att när det blivit så jobbigt att vi kände oss tvingade att förklara varför vi var så trötta. Eller om det var för att vi inte hade råd att besöka dem över jul, vilket ju väckte förvåning minst sagt. Då tror jag vi berättade och det satte såklart igång en massa frågor, av kärlek, men när man själv inte orkar så är det väldigt svårt att dela med sig av det tunga.

Hur lång tid tog det innan ni berättade?

– Från att vi aktivt började försöka bli med barn tills vi berättade tog det minst två år. Och parallellt med detta skulle man vara glad och jobba med glädje och humor, men jag tycker ändå att jag lyckades, på något märkligt sätt, att separera privatliv och det som sker på scen. Man iklär sig rollen och kör.

Blir det som en ventil att stå på scen då?

– Oh ja, en jätteventil! Det är en endorfinkick utan dess like när man går av scen och har lyckats. Innan det är dags att gå upp på scen är det inte jobbigt utan snarare som innan man ska få gå in en stund i ett rum med glada färger. Så jag lyckades separera våra provrörsförsök med det som jag gjorde på scen.

– Men det dränerar såklart ett förhållande – snabbt – att hålla på även om båda två rent intellektuellt inser att det är en process. Man tänker att man inte får tappa det där viktiga, det som är ”vi” men det är klart man gör. Man ska ha sex på vissa tider och det blir ren produktion utan lust. Men vi båda har samma svarta humor vilket säkert bidrog till att vi orkade.

– Allt tid och kraft går till det, det är ett projekt som inte handlar om att bygga en altan utan om att bli med barn. Och till slut, efter väldigt mycket kämpade, fick vi ju barn!

När tvillingdöttrarna väl kom efter tre och ett halvt år med provsrörs-behandlingar inleddes en ny fas i Tobias liv. Som för de flesta nyblivna föräldrar var allt inte bara rosenskimrande utan vardagen fylldes snabbt av måsten, krav och sömnlösa nätter. 

– När vi väl fick våra döttrar började en annan resa, jag fick en släng av depression. Jag gick mer eller mindre in i väggen emotionellt, kanske inte så konstigt med två barn som krävde ens fullständiga uppmärksamhet och som gjorde att man sov alldeles för lite. Dessutom kunde jag med mitt arbete inte tacka nej till de stand up-jobb som dök upp. Jag spelade även fars på en teater i närheten samma höst vilket lät bra i teorin för då kunde jag jobba enbart torsdag till lördag utan att behöver resa långt och kunde efter föreställningen sminka av och komma hem och "bara" vara pappa... trodde jag.

– Så barnens första halvår sov jag dåligt och var deppig för att jag kände att allt jag jobbat upp skulle försvinna. Men parallellt med detta hade jag stora stunder av jätteintimitet och grät för barnen och all lycka de innebar. För att i nästa stund drabbas av ilska, frustration och en känsla över att ha tappat kontrollen över tillvaron; ilskan fick dessutom mig att känna skam och skuld men även förvirring. ”Nu har jag ju fått barn och två dessutom, de är friska och så söta”.  Jag borde ju vara tacksam!

– Det är otäckt vad bristen på sömn gör med en och man inser att vi fortfarande är djur, typ primater med slips.

Det är ju inget ovanligt att människor som varit utsatta för stress under lång tid drabbas av depression eller andra sjukdomar när de väl slappnar av eller går ner i varv...

– Jag tror absolut att det är så, särskilt när man jobbat så hårt och sedan inser att det inte enbart är fantastisk och man undrar ”Varför har ingen sagt att det är så här jobbigt att ha barn?”. Visst sa folk ”Ni får inte sova” med ett skratt, aldrig allvarligt, men det fattade man ju inte då.

Någonstans under resans gång börjar man väl tänka på adoption?

– Vi gick faktiskt på en adoptionskurs parallellt, vilket var bisarrt, där finns uppslag till en tv-serie… men i alla fall så gick vi på en så kallad obligatorisk ”föräldrarutbildning”, ett ord jag ryser inför. Det borde för det första heta ”barnutbildning” och för det andra tvingas inte folk som blir föräldrar på ”normal väg” till utbildning vilket är tydligt ibland. Man ser folk dagligen som kanske inte borde ha barn.

– Vi gick utbildningen vid sex tillfällen och den leddes av två stycken bleka socialtjänstkvinnor i sextioårsåldern med huvudet på sned och en blick som sa ”välkommen till slutstationen”, när de istället borde ha välkomnat oss och försökt peppa oss. För nio av tio som vill adoptera har redan försökt få barn länge eller genomgår utredning, provrörsförsök eller annat. Det är ingen som går dit för skojs skull.

– Att hantera folk med ledsen blick och fråga hur det känns att leva ett liv utan barn är knappast optimalt; ”Lägg av, vi är här nu, klockan tickar, ring Kina”, alla var redo. Nivån var skrämmande och vi blev informerade om hur det går till att bli med barn, vilket alla vi ju verkligen visste! Alla av oss deltagare kände likadant och efter varje gång gick tillsammans till fiket bredvid för att prata av oss.

Hur var stödet från samhället annars?

– Det flöt på bra men vi fick betala alla provrörsförsöken själva då min fru var ”för gammal” enligt de regler som gällde i vårt landsting då. Så alla de pengar man får in går till behandlingar och till slut började jag tänka i ekonomiska termer, vilket i sin tur väckte skam. Det fick ju kosta vad det kosta ville bara vi fick barn.

– Men det finns också en verklighet, hade jag inte tjänat pengar på stand up – som i perioder var stora klumpsummor som vi kunde lägga på nästa provrörsförsök – så hade vi kanske inte haft råd att skaffa barn.

Hur har det varit för andra par ni träffat under resans gång, vet du någon som inte haft råd att fortsätta försöken?

– Oh ja, många, men det fanns även de som gjorde ett provrörsförsök och tyckte att de var det mest vedervärdiga de gått igenom, där kvinnan mådde oerhört dåligt av olika skäl. Sådant är så individuellt, vissa klarar inte av sprutor och vissa klarar inte det av andra skäl, såväl kvinnor som män.

Hur var under denna period när era vänner och bekanta fick barn, var det väldigt jobbig eller kunde ni glädjas för deras skull?

– En bekant till oss fick barn, en kvinna som varit något av en festprisse till skillnad från oss som verkligen gick för att leva hälsosamt, och när hon berättade om sin graviditet var det lite av ”det var väl själva fan, hon som festat loss och inte tänkt på sin hälsa, hon blir gravid!". Man fylldes emellertid snabbt av skam för att man tänkte så även om ilskan mot universum på något sätt var stor.

Inte bara att man försöker få barn och mår dåligt av att det inte händer något, det finns dessutom massor av saker runt omkring som eldar på och bidrar till att man mår ännu sämre...

–  Ja exakt, det är stress att få in pengar, stress att hålla humöret uppe och stress att orka hålla ihop som par samtidigt som man ska hålla masken mot kompisar och familj för att de inte ska få reda på  något... och parallellt med allt detta ska man glädjas med andra som får barn.

– En annan sak är att vi ofta fått höra hur ”duktiga” vi är mot våra barn när det gäller mat, vi har alltid varit noga med vad de äter och gett dem ekologisk mat och sånt, vi har velat ge dem en så bra start på livet som möjligt på alla sätt.

Hade ni agerat likadant även om ni inte haft era problem med att få barn?

– Ja det tror jag. Jag får krupp ibland när jag ser andra. Det finns barn som får chips till frukost, deras tänder ruttnar vilket är helt sjukt. 

– I alla fall, när allting la sig efter barnens första år, när man hittade balans, rutiner och kom in i föräldrarollen och så… då hade också den där utmattningen försvunnit som gjorde mig arg i början. Vi har verkligen helt fantastiska barn som jag oerhört stolt över. Min fru gör ett hästjobb!

Vad skulle du med din erfarenhet då vilja ge för råd till andra som är drabbade av ofrivillig barnlöshet?

– Jag tror att det är bra att hålla det för sig själv och kanske bara läcka till någon enstaka vän om man har behov av att prata av sig och gråta ut hos någon. Och inte lyssna på andras ”råd” om att ”ta det lugnt”, ”slappna av” eller ”köp en hund så kommer det ett barn” utan våga själva tycka att det ni gör är viktigt. Alla är halvspecialister grundat på... ingenting.  ”Åk på semester så rasslar det till". Nej, det funkar inte så!

– Inse att det tar mycket tid och sök tidigt hjälp om det inte fungerar. Och ta det på allvar, det är många kvinnor som blir förskräckta för att de inte kan dricka vin, vilket gör mig som kämpat så länge jäkligt provocerad. Eller de som gnäller för att de inte kan gå ut och dansa eller för att tuttarna blir saggiga, vad fan gör det, barn är ju det bästa man kan få och värt alla ”uppoffringar”!

– Och avslutningsvis, gör man en riktig satsning för att bli med barn så är det säkert också lättare att bearbeta om det inte skulle blir så. Jag tror inte man överlever mentalt om man har slarvat och inte gett det chansen ordentligt. Så ge det tid, håll det för er själva och låt ingen säga att er kamp för barn inte är viktig!

Även om Tobias egentligen är hungrig och ska hinna äta något innan kvällens stand up-föreställning fortsätter han prata och det är uppenbart att han har ett bubblande engagemang inom sig som behöver komma ut, inte bara kring ofrivillig barnlöshet utan också när det gäller adoptioner och barns rättigheter.

– Jag skulle vilja ha en diskussion om adoption och koppla det till alla barn som omhändertas av socialen varje år för att föräldrarna sitter i fängelse, har missbruksproblem eller misshandlar dem. För oavsett hur bottenlös den tragiken än må vara så borde man trycka hårdare på barnperspektivet. Att föräldrar ska ha rätt till sina egna barn köper jag till 90 procent men om man år efter år slår dem eller fortsätter åka in och ut i fängelse så känner jag att den rätten har förbrukats. Jag har funderat mycket på detta och kommit till insikten att sådana barn istället borde få komma till människor som är stabila och som längtar efter barn, så att barnen får chansen att leva ett normalt liv.

– Det är för mycket fokus på föräldrarnas rätt. Hur vidrig kan man vara under hur lång tid, innan rätten till barnen upphör? Bara för att en spermie mötte ett ägg kan man inte bete sig som Fritzl, barnens liv måste vara viktigare än så. Och samtidigt finns det en horribel byråkrati när man väl ska adoptera.

– Jag skulle gärna röra runt i grytan kring dessa och andra frågor som berör barn och föräldraskap, men jag vet inte hur än. Vem vet, det blir kanske något med titeln ”Från ÖB till BB”…