Ljubomir Vranjes om hemkomsten och kritiken

Efter nästan 20 år som spelare och ledare i Spanien, Tyskland och Ungern längtade han hem. Han saknade språket, vardagen och den allmänna känslan av att vara ”hemma” och när han efter att ha fått sparken från det ungerska storlaget Vezsprém skulle välja en ny klubb att träna – anbuden saknades inte – var det hans hemlängtan som fällde avgörandet. Han valde Sverige och IFK Kristianstad.

När han i januari 2019 skrev på kontraktet med IFK Kristianstad var tanken att han skulle ta över från den 1 juli och få gott om tid på sig att läsa in sig på den svenska handbollsligan i allmänhet och sina nya spelare i synnerhet. Ödet – eller snarare klubbens dåvarande tränare Ola Lindgren – ville emellertid annorlunda varför ”Ljubo” tog över hastigt men mindre lustigt redan i mars samma år. Förutsättningarna privat och professionellt var långt ifrån idealiska men både han och handbolls-Sverige trodde nog att IFK Kristianstad skulle vara ett mer självspelande piano än laget de facto var – man ledde ju faktiskt serien och hade bara förlorat ett par matcher när Vranjes skrev på för klubben.
 
Istället för ett femte raka SM-guld åkte guldfavoriterna emellertid ut mot Alingsås i semifinal efter tre raka förluster och kritiken mot laget och Vranjes var hård. När spelet fortsatte hacka under hösten trots en hel försäsong tillsammans fick kritikerna ny näring och mitt i stormens öga befann sig IFK Kristianstads nye tränare. I takt med att spelet lyfte under senhösten och vintern bedarrade visserligen stormen men nyfikenheten på vad som hade hänt och hur huvudpersonen själv upplevt det senaste året kvarstod. Jag begav mig därför till Åhus för ett långt och öppenhjärtigt samtal med Ljubomir Vranjes.

Hur var det att plötsligt omkullkasta alla planer och ta över IFK Kristianstad i mars 2019 istället för den 1 juli som planerat?

– Det var omtumlande, inte minst eftersom det gick så snabbt. IFK Kristianstad gjorde klart med mig i januari och eftersom Ola [Lindgren] inte ville fortsätta leda laget efter det så var klubben i en situation där de nästintill vädjade till mig att ta över direkt. Jag insåg såklart svårigheterna med detta men ville ställa upp för spelarna och klubben som ju befann sig i en svår situation.

– Eftersom jag egentligen inte skulle ta över laget förrän till sommaren hade jag inte full koll på spelarnas kvaliteter och trodde faktiskt att laget skulle vara lite av ett självspelande piano. Min inställning när jag kom var därför att låta det mesta vara orört men jag insåg snabbt att mer än jag hade tänkt mig behövde göras, både på och utanför planen.

­– Trots det gjorde jag inga större förändringar i spelet men jag ställde frågan ”varför” till spelarna eftersom jag ville se hur mycket de förstod av tanken bakom ett visst spel eller kombination. Ingen kunde dock svara exakt på varför de gjorde som de gjorde vilket förvånade inte bara mig utan även spelarna när det kom på tal. Visst hade de gjort mål och klarat av situationer innan – de har ju stora individuella kvaliteter – men helheten saknades. Och den tycker jag är viktig och en förutsättning för utveckling.

Hur reagerade spelarna när du tog över som du gjorde i februari? Rimligen borde du ha mycket på plussidan med tanke på din erfarenhet och dina meriter.

– Ja, det kan nog stämma. Tyvärr hade många bilden av att det var jag som skulle fixa allt – det skrev ett par spelare till och med i den utvärdering vi gjorde efter säsongen – men så fungerar inte lagidrott. En tränare spelar inte bakåt och kan inte heller göra mål framåt men visst kan en ny röst ge energi men bara ett tag, sedan krävs det mer. Och det är den processen vi inledde i somras och som nu börjar ge resultat – men vi är långt ifrån färdiga.

Hur var denna period för dig personligen?

– Det var nästintill en personlig katastrof. Det hände saker efter det att vi tagit beslutet men då var det för sent att ändra sig. Jag var tvungen att lämna min familj och bo ensam i Sverige i flera månader innan min son bestämde sig för att avbryta skolan i Ungern för att börja här istället efter sommaren. I januari börjar min dotter också skolan i Sverige och då flyttar hon och min fru Maria hit. Vi har faktiskt köpt ett hus i centrala Kristianstad och det ska bli otroligt skönt att få ett riktigt hem. Jag har hittills bara hyrt ett hus i Åhus med lånade möbler och flyttlådor överallt.

– Folk glömmer lätt att vi är människor och har egna bekymmer att hantera och även om jag har en meritlista jag är stolt över är jag ingen trollkarl eller övermänniska. Det är klart att jag skötte mitt jobb men det var tufft. Och att förlora matcher med allt vad det innebar av skriverier och rykten samtidigt som man är tyngd av att vara ifrån sin familj gjorde det extra tungt. I en sådan situation kan det vara skönt att kunna prata med sin fru eller sambo när man kommer hem men det kunde inte jag. Istället jobbade jag och höll nästan på att jobba ihjäl mig den första tiden.

Var det ett sätt att skapa ordning i en annars kaotisk tillvaro?

– Nja, lite kanske. Jag tänkte att eftersom jag ändå är själv kan jag lika gärna jobba dygnet runt och då lära känna min omgivning bättre och snabbare rätta till felen och nå resultat. Jag hade ingen direkt kunskap om den svenska ligan och inte ens mina egna spelare kände jag till hundra procent – det enda sättet att komma ifatt vara att jobba. Och ska jag vara ärlig så fanns det flera saker som jag upptäckte som ingen hade berättat och det gjorde mig frustrerad.

Vad då?

– Det är saker som jag behåller för mig själv. Vi blickar framåt nu, säger ”Ljubo” bestämt.
 
Vad gjorde du själv för att samla kraft och må bra under denna period?

­ – Jag jobbade som sagt enormt mycket, vilket visserligen sliter men också ger mig energi. Annars har jag alltid fått kraft av att ta långa promenader med vår hund Louie, att lyssna på musik och att laga mat. Jag tycker också om att ta ett glas vin men har inte haft någon att dela vinet med och då dricker jag inte. Att utbilda mig och lära mig nya saker mår jag också bra av.

Har du haft någon att prata med utanför familjen?

– Jag har ett par vänner som jag kan prata med om allt och eftersom de inte har någon koppling till Kristianstad har de kunnat bidra med ett utifrånperspektiv som har varit väldigt nyttigt.
 
Att spelet hackade i slutspelet var kanske inte så konstigt men de flesta väntade sig nog mer på planen under hösten?

– Jag kan förstå att folk tycker det men med allt jag upptäckte under våren ville jag bygga nytt och det tar tid. Vi började väldigt enkelt och det kan se banalt ut men jag tyckte vi behövde gå tillbaka till grunderna för att bygga vidare från det. Det var många som gjorde sig lustiga över det och det tycker jag är synd. Man har ju inte kännedom om helheten.

– Jag insåg dessutom efter slutspelet att det i slutändan faktiskt inte spelar någon roll om man blir etta eller sexa i serien. Då kan jag lika gärna satsa på att utveckla laget på mitt sätt: grundligt, stegvis och långsiktigt.

Det faller väl inom ramen för det som i media benämndes som Vranjes ”fyrstegsraket”?

– Jag reagerade faktiskt på den benämningen och att de gjorde sig lustiga över det. Jag har aldrig sagt något om en ”fyrstegsraket” utan det var något som Kristianstadsbladet hittade på. Det finns ingen seriös tränare som inte har en plan för hur laget ska utvecklas i perioder, vilka steg som ska tas och när och på vilket sätt det ska ske. Under tiden kan det naturligtvis ske saker som ändrar på förutsättningarna men då anpassar man sig efter det.
 
Har stoltheten och självförtroendet fått sig en törn av allt som hänt i Ungern och det första halvåret hemma i Sverige?

– Jag fick visserligen sparken från Veszprém men ingen här vet vad som verkligen hände i Ungern. Det vet jag och några till. Och även om självförtroendet fick sig en liten törn i början så har insikten och kunskapen om det verkliga skeendet mildrat den känslan.

– Och när det gäller tiden hittills i Kristianstad och de förutsättningar som fanns när jag kom så är jag nöjd med var vi är på väg och hur bra spelarna har utvecklats under denna korta tid. Vi bygger om, klart det blir lite rörigt i början.
Du sa i en intervju i höstas att det är ”många som inte vill dig väl”. Vad menar du med det?

– Så är det. Jantelagen är stark i Sverige och det märks tydligt. Jag har nog aldrig varit med om så mycket osanningar och rykten om mig som person från så kallade ”säkra källor” som i Kristianstad. Rykten från tillräckligt många blir till slut till sanning och det är farligt. Frågan jag ställer mig är varför vissa människor envisas med detta? Jag kan motbevisa allt med egna ”säkra källor” men då blir det ju pajkastning och dagisnivå så det låter jag bli. Men det gör mig trött, jag vill bara jobba för ett bättre IFK Kristianstad.

– Jag vet också att många runt om i Sverige är avundsjuka och trötta på IFK Kristianstads framgångar men vi bryr oss inte om det utan har fullt fokus på att utveckla klubben ytterligare. Vi vill bygga ett nytt fundament för framtiden och jag tycker att vi är på rätt väg.
 
Vad har motgångarna i Ungern och den första tiden i Sverige lärt dig?

– Jag har lärt mig otroligt mycket under de senaste åren, fast tyvärr mest negativt. Om sport och politik, om hur storstjärnor kan agera, om individualism kontra laganda och om hur naivt svensk jag var. Jag trodde faktiskt att mitt jugoslaviska arv och sätt skulle passa in bättre i Ungern än det gjorde och där var jag lite naiv.

– Jag har också lärt mig att vara mer ödmjuk i vissa situationer och betydligt tuffare i andra. Det är svårt att förklara men det handlar nog om att ännu tydligare anpassa sitt ledarskap till den grupp man arbetar med för tillfället.

Var det något du successivt kom fram till under hösten? Jag tänker på att du i november sa att ”kraven inte är lika höga som tidigare”.

– När jag kom till Kristianstad var det efter närmare 20 år utomlands varav åtta år som tränare för två av världens bästa klubblag. Jag hade även tränat Serbiens och Ungerns landslag. Även om jag inledningsvis höll en låg profil upptäckte jag hur annorlunda mycket är i Sverige och i Kristianstad. Det handlar om grad av professionalitet, om hur man lär ut och hur snabbt och bra spelarna tar in ny kunskap. Även hur jag kan uttrycka mig och vilka känslor det väcker är annorlunda.

– Jag landade därför i att jag måste anpassa mitt ledarskap efter dessa – kanske mer svenska – förhållanden och jag började läsa litteratur om inlärning och kommunikation för yngre. Jag har i Kristianstad fler unga och orutinerade spelare än vad jag är van vid och jag vill lära mig att nå dessa på bästa sätt.

– Jag har alltid betonat vikten av att vara positiv men landade faktiskt i att jag måste vara det ännu mer, att jag skulle le och skratta oftare och att jag skulle försöka förmedla positiv energi till en grupp som i perioder faktiskt var ganska nere. Negativ kritik – för den måste man ge ­– ger jag numera bara enskilt och inte inför gruppen eftersom det i Sverige är mer känsligt än vad det är i Tyskland eller i Ungern.

– Jag blev faktiskt förvånad över hur ”snällt” allting är här. Det är bra att vara snäll men vi måste kunna ställa höga krav på varandra för att nå höjder. Och för mig som brinner och är emotionell är det inte alltid helt lätt att välja rätt ord eller agera på ett lagom ”svenskt” sätt, säger ”Ljubo” och skrattar.

– Jag är dessutom inte i närheten av det ledarskap jag praktiserade i Flensburg och det passar heller inte in här. Jag känner att jag själv utvecklas och behöver oftast söka nya vägar för att nå fram men det är ledarskap för mig, att anpassa sig efter förutsättningarna. Men att vi hittar mer och mer rätt är mycket spelarnas och hela ledarstabens förtjänst, betonar han med eftertryck.

Tidigare har du sagt att ledarskap väldigt mycket handlar om den mentala biten, att det är nästan 50 procent av jobbet. Ändå dröjde det till efter chockförlusten mot Önnered i oktober 2019 innan du – enligt dig själv i lokaltidningen – pratade med spelarna i IFK Kristianstad om just det mentala. Det förvånade mig med tanke på hur jag trodde du arbetade.

 – Jo, men klubben har en mental coach [Johan Ekengren] sedan några år och han sköter den biten.

Är inte det svårt att släppa något som är så viktigt för dig?

– Klart att det var svårt i början men vi hittade ganska snabbt ett bra sätt att kommunicera. Jag berättar för Johan vad jag ser och hur jag uppfattar saker och ting så tar han med sig denna information när han pratar med spelarna. Även där hittar vi formerna bättre och bättre. Det är också första gången jag arbetar med en kostrådgivare och en fystränare, tidigare har jag även skött de bitarna. Så det är mycket som är nytt.

Har det inte varit svårt att släppa kontrollen?

– Nej, faktiskt inte. Jag litar på dem. Men visst hade jag en period då jag funderade mycket på helheten och det var när vi missade en massa frilägen och förlorade matcher. Det var uppenbart att en del satt i huvudet på spelarna och då var jag på väg att agera men lät bli efter samtal med ledarstaben. Men vi är medvetna om att det tar tid och nu känns det som att vi är på rätt väg.

I Flensburg hade du ett stort antal regler för spelarna att följa. Är det likadant i IFK Kristianstad?

– Faktum är att man redan hade en massa ”regler” i Kristianstad när jag kom hit. De flesta var emellertid av det mer interna slaget – och det bryr jag mig inte så mycket om – och det enda jag införde i somras var regler kring att komma i tid till träningen, att vi äter tillsammans och att vi efter matcherna går ut till barnen och skriver autografer. Jag vill också att alla är på plats i omklädningsrummet en och en halv timme innan match och sedan stannar där och inte bara går iväg. Jag vill veta var alla är eftersom jag kanske behöver prata individuellt med dem eller göra något annat matchförberedande.

Att äta tillsammans är för mig ett sätt att skapa gemenskap. Vad gör du mer för att skapa ett lag?

– En av de viktigaste byggstenarna i ett lagbygge är glädje. Därför inleder vi nästan varje träning med ett roligt moment, vilket kan vara olika lekar, fotboll, minihandboll eller basket. Jag låter även de andra ledarna i laget sköta detta så att det inte blir enformigt. Det är också viktigt att ha kul utanför planen och därför bestämde vi att två av spelarna får ta ansvar för sociala aktiviteter så att det inte hänger på enskilda initiativ som kanske aldrig kommer.

– Jag bjöd även hem alla spelarna med sina respektive till min sommarstuga utanför Lysekil i somras för att vi skulle lära känna varandra bättre. Utöver det rent sociala ville jag att våra respektive skulle känna sig inkluderade och som en del av laget. Om det inte fungerar utanför planen så kommer det inte att fungera på planen, svårare än så är det inte.

– Den största utmaningen när det gäller att bygga lag och skapa laganda – oavsett klubb – är dock hur det ser ut på kontraktssidan och med det sagt förstår du att hösten var tuff med tio utlöpande kontrakt. Spelare som riskerar att lämna inom en snar framtid ­– oavsett anledning – kommer troligtvis inte att engagera sig känslomässigt på samma sätt som de hade gjort om de haft längre kontrakt och det påverkar naturligtvis lagbygget. Det är inget konstigt med det utan så det fungerar i vår värld. Det är inget personligt.

– När det gäller kontraktsförlängningar handlar allt om ens egen prestation på banan men även vid sidan av och om spelaren passar in klubbens framtid. Sedan är det ju bra om spelaren vill vara kvar också, säger ”Ljubo” och ler.

Hur hanterar du missnöjda eller ledsna spelare?

– Det beror faktiskt på anledningen till varför de känner som de gör. Spelare som saknar självinsikt och hittar fel och skyller på andra är svårare att hantera. De brukar jag konfrontera och tydligt förklara för vad jag ser och vill de få svart på vitt erbjuder jag dem att gå igenom de senaste matcherna med mig. Fakta brukar få även den mest självcentrerade ödmjuk men kan också rasera allt självförtroende. Då blir en stor del av jobbet att bygga upp det igen.

– Om det däremot handlar om att de presterat dåligt och är medvetna om det försöker jag bara fokusera på det positiva och vara extremt uppmuntrande. Fokus blir på nästa byte, nästa match och att inte titta tillbaka utan bara framåt. Jag pratar lite mer personligt med dem – inte minst inför match – för att få dem att slappna av och komma ifrån det tunnelseende man lätt hamnar i när det går dåligt.

– För att det ska vara möjligt att prata personligt behöver jag lära känna dem och det gör jag genom att småprata på tu man hand utanför planen. Resorna vi gör brukar vara perfekta tillfällen för detta. Jag är emellertid genuint intresserad av andra människor – inte minst de jag är satt att leda – så det faller sig naturligt och är inte konstlat. I omklädningsrummet gör jag däremot det i syfte att avleda och det är då mer utstuderat.

En sak som många reagerat på värvningarna av 28-årige Simon Birkefeldt, 30-årige Jihed Jaballah och senast 36-årige Fredrik Petersen. Vad hände med satsningen på lokala talanger?

– Jag förstår om någon höjer på ögonbrynen men samtidigt som vi vill få fram talanger ska vi också vinna. Vi har varit tydliga med att vi vill ha en trupp med 10-12 riktigt professionella spelare med spetskvaliteter och dessutom fyra talanger som vi kan utveckla. Sedan kan man alltid diskutera vad som är ”talang”. Jag tycker vi har många unga talanger i laget redan nu. Valter Chrintz är 19 år gammal, Ludvig Jurmala är 20 år, Teitur Einarsson är 21 år, Gregor Ocvirk är 21 år och dessutom har vi fyra lovande lärlingar i truppen. Av den anledningen valde vi att få in rutin när vi kunde, inte minst med tanke på att vi inte visste vilket lag vi har till nästa säsong.

– När det gäller lokala förmågor kommer det att ta tid innan den ungdomssatsning man inledde här för ett par år sedan kommer att ge resultat i form av stora talanger. Steget från juniorhandboll till att spela för ett lag som IFK Kristianstad är mycket större än vad folk tycks tro och handlar inte om att få chansen utan om att prestera bland män när man är van vid att spela mot pojkar. Det är inte ovanligt att ”talanger” inte ens klarar av en A-lagsträning.

­– För att få fram fler spelare från de egna leden till A-laget måste vi därför ha tålamod, ta steg för steg och arbeta ännu mer effektivt. Vi är i ständig kontakt med ungdomsledarna och får information nästan dagligen. Även om det idag finns få som klarar av nivån i A-truppen finns det ett par yngre spelare som vi följer med stort intresse. Det ska bli spännande att se hur bra de kan bli.

Vem är den största handbollstalang du ”upptäckt” och arbetat med?

– Det är inte helt lätt att svara på eftersom vi tog in några stycken i Flensburg men svaret – även om han inte bara är min ”upptäckt” ­– måste nog ändå bli Jim Gottfridsson. Hampus Wanne och Bogdan Radivojevic ska också nämnas. Dessa var fortfarande pojkar när vi vann Champions League och fick alla stort förtroende av mig.

– När jag bedömer talanger brukar jag titta på om de har spetskompetens, fysik och rätt mentalitet. Få har alla tre delarna men har man två och den tredje är utvecklingsbar är det en talang som mycket väl kan gå hela vägen. Den svåraste biten att utveckla är det mentala, har man inte det med sig från början blir det väldigt svårt att lyckas på högsta nivå.

Du har själv lyckats på allra högsta nivå men saknar ett OS-guld. Lever den drömmen fortfarande?

– Drömmen om ett OS-guld i handboll lever i allra högsta grad, jag är fortfarande en ung tränare, säger han med ett stort leende.  
 
Har du några andra drömmar?

– Nu tror väl folk att jag har tappat det helt men jag drömmer faktiskt om att ta IFK Kristianstad till Final Four i Köln, berättar ”Ljubo” och skrattar högt. För mig är ingenting omöjligt. Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är för kort för att spela handboll, att jag aldrig skulle kunna bli proffs, att jag aldrig skulle få spela i det svenska landslaget och att det var omöjligt att vinna Champions League med Flensburg. Ändå har det lyckats!

– Ingenting är omöjligt och därför lever även drömmen om Kristianstad i Final Four, säger Ljubomir Vranjes och avslutar vårt långa samtal med ett stort leende och en blick som visar att han menar allvar. Om han uppfyller drömmen återstår att se – först måste han leda IFK Kristianstad till SM-guld och vägen dit är inte helt rak.