Fräls mig!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.


När Pär Lagerkvist för snart 100 år sedan skrev dessa välbekanta rader var det knappast ett slutspel i handboll han hade i åtanke men ändå är det dessa ord som hårt och intensivt ekar i mitt huvud när vi nu går in i säsongens mest avgörande fas – slutspelet.

För i takt med att laget i vårt hjärta har blivit bättre och bättre blir det uppenbart att drömmen om ett guld verkligen kan bli sann och inte minst har den överlägsna seriesegern gett än mer näring åt denna vackra tanke. Och däri ligger en stor del av min slutspelsångest, rädslan för att det guld som teoretiskt sett nu är så nära åter ska bli till sand och rinna oss ur händerna.

Tiden är förbi när man var nöjd med utebliven degradering och glad för enbart en säkrad slutspelsplats, nu är förhoppningarna och förväntningarna betydligt högre vilket inte bara är av godo. När man hade ”allt att vinna” var oron och ångesten inte lika stark som den jag upplever nu.

Slutspelsångesten handlar nog i ärlighetens namn inte bara om detta, den handlar nog också om ”stolthet” och den ”vi-mot-dem” känsla som mer och mer växer inom mig i takt med att de avundsjuka och missunnsamma visar sitt fula tryne. I alla möjliga sammanhang dyker de upp, de som inget hellre vill än att se oss misslyckas i våra strävanden, helt utan tanke på allt det hårda arbete som faktiskt görs i klubben och i staden av mestadels ideella krafter.

Min slutspelsångest är stark och jag sätter allt mitt hopp till de som har både förmågan och möjligheten att lindra mina smärtor, det vill säga kapten Jepson, försvarsgeneral Lindgren, storskytt Cederholm och allt vad våra orangea krigare heter. För bara de kan befria mig från mina slutspelsplågor och ge min den frälsning som stavas SM-guld.

Fräls mig!