En orange cirkel sluts

Året var 1975 och stadens handbollslag IFK Kristianstad skulle spela sin första SM-final på evigheter. Intresset i staden med de stolta handbollsanorna var enormt och jag kan tänka mig att min pappas förhoppningar om en handbollsintresserad son att dela den orangea gemenskapen med på allvar föddes.
 
Att pappa var handbollsintresserad gick inte att ta miste på, knappast konstigt då han i sina övre tonår på 1940- och 1950-talet fick uppleva Kristianstadshandbollens verkliga guldålder med nio allsvenska medaljer i följd varav tre SM-guld och fyra SM-silver. Själv hade han agerat "ostbåge" i de lägre divisionerna med laget H57 men hans eget handbollsspelande var inget han pratade om, kanske för att han relativt sett inte tyckte det var mycket att skryta om?

Desto starkare är minnena av det eviga "tjatandet" om Åke Moberg, som utöver handboll på högsta nivå också blev världsmästare i militär femkamp, för att inte tala om Carl-Eric "Stockis" Stockenberg som med tanke på entusiasmen i pappas berättande torde ha varit den absolute favoritspelaren. Med dessa två som illustrationer över den idrott pappa nu skulle lära sin då femårige son beträddes gräsmattan hemma. Det var handledsskott, finter och genuin glädje från pappas sida. Även för en liten grabb märktes det att handboll var en sport han verkligen tyckte om.

Av okänd anledning lyckades han aldrig få mig riktigt intresserad och jag tror i ärlighetens namn inte han drev på särskilt hårt, det låg liksom inte i hans natur att göra det. För mig låg det närmare till hands att spela fotboll på gräsmattan hemma, kanske som en effekt av det svenska fotbollslandslagets framgångar vid VM 1974? Oavsett vilket var och förblev jag en fotbollskille.

I slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet förde "di gule" – som pappa kallade våra numera orangea hjältar – en för mig anonym tillvaro. I samband med de olympiska spelen 1984 väcktes dock intresset för handboll något, bland annat därför att landslaget var ovanligt framgångsrikt men också därför att den forne Kristianstadsspelaren Lennart Ebbinge var en del av den svenska truppen. Jag började sporadiskt bevittna IFK Kristianstads hemmamatcher – tyvärr aldrig med pappa – utan det var bara kompisar och ståplats som gällde. Ju äldre jag blev ju oftare tittade jag, en utveckling som kulminerade när jag fick min första lägenhet ett hundratal meter från de orangeas hemmaborg, Idrottshallen i Kristianstad.

I ärlighetens namn var det emellertid inte handbollen i sig som lockade mest, det var den sociala samvaron med jämngamla och den enorma stämningen som inte sällan infann sig. Att idrottspublik är engagerad, enögd och buar tillhör knappast ovanligheterna men i Kristianstad gick man ännu längre och bland annat slängdes det med jämna mellanrum hopvikta programblad efter motståndarna på kanterna – av gamla gubbar på första raden! Oavsett det moraliskt riktiga i detta var det något som lockade en omogen yngling.

På 1990-talet och framåt blev besöken på hemmamatcherna färre och vad jag minns hamnade de orangeklädda oftare på nedflyttningsplats än slutspelsplats när de väl deltog i högsta serien. Pappas och mitt handbollsintresse väcktes dock åter till liv i takt med det svenska landslagets framgångar under detta decennium och som utflyttad son gav de direktsända handbolls-framgångarna för landslaget många gemensamma glädjestunder i pappas tv-soffa. 1999 blev emellertid ett år där varken handboll eller annat hade någon som helst betydelse för varken pappa eller mig. Han drabbades av sjukdom och somnade in i slutet av året efter sju månaders kamp .

I någon mening förde även IFK Kristianstad en kamp för sin överlevnad under denna tidsperiod, något som nästan ledde till att klubben gick i konkurs 2002. Med rätt ledarskap och det lokala näringslivets stöd lyckades man dock få rätsida på det sjunkande skeppet. Visst förekom både sportsliga och strukturella bakslag men grunden till det som idag är "Sveriges häftigaste handbollsklubb" var lagd.

Trettiosju år efter SM-finalen 1975 sluts så cirkeln, inte bara därför att stadens krigare åter stod som ett av årets finallag utan också därför att pappas förhoppningar om en handbollsfrälst grabb äntligen infriades. Att grabben inte är jag utan hans sonson spelar knappast någon roll –han ler nog ändå godkännande från sin orangeskimrande himmel.