De fattiga och de rika

När jag var liten gick det en amerikansk serie på tv som hette ”De fattiga och de rika” med Peter Strauss och Nick Nolte i huvudrollerna som bröderna Rudy och Tom Jordache. Serien blev oerhört populär och jag minns än idag vissa scener trots att det gått över tre decennier sedan jag såg dem. För den inte lika minnesgode eller betydligt yngre läsaren kanske rubriken leder till helt andra associationer kopplade till ekonomi eller finansiella resurser men det är inte alls det jag tänker på här.
 
Att vara fattig eller rik behöver nämligen inte alls ha någonting med varken tv-serier eller pengar att göra, det kan minst lika gärna handla om upplevelser, minnen och gemenskap, sådant som är äkta och direkt och som föds och blomstrar på idrottsarenor runt om i världen varje dag. För vissa är det fotboll eller kanske ishockey man brinner för, för vår del är det handboll och framför allt IFK Kristianstad som gör oss rika på känslor och upplevelser.
 
Jag tänker ibland på hur fattigt mitt liv hade varit – och nu får min älskade fru ursäkta – utan kärleken till ett favoritlag och allt vad det innebär av livslånga minnen och känslomässig bergochdalbana när laget ifråga spelar. Att dessutom få dela upplevelsen med släkt, vänner och andra orangeklädda är en ynnest som heter duga. Motsatsen – att föga känna och uppleva – kan jag vara utan även om jag har förstått att det finns dem som tycker det är stimulerande att samla på frimärken eller titta på fåglar. Det må så vara även om jag har lite svårt att se hur dessa fritidsintressen på en hundradels sekund kan väcka sådana känslor som en handbollsmatch gör. För inte är det väl någon fågelskådare som spontant och med full kraft skriker ut sin glädje eller ilska mot tranorna vid Pulken?
 
Jag är oerhört tacksam för alla de ögonblick jag fått uppleva med IFK Kristianstad bara sedan Ola Lindgren tillträdde som tränare för tre år sedan; aldrig kommer jag att glömma Christian Sandbergs sensationella inhopp mot Eskilstuna Guif i den femte avgörande semifinalen 2012, straffläggningen och alla förlängningarna mot Alingsås där jag var så nervös att jag inte kunde titta, när jag gjorde en spontan ”high five” med den jag tror är Charlie Sjöstrands bror uppe i Partille, de orangea publikinvasionerna av Malmö respektive Göteborg men även den enorma tomhet och till och med sorg som infann sig direkt efter finalförlusten 2013. Visst vårdar man de roliga minnena mer ömt men även de tråkiga finns kvar och ska inte förringas, även de är en del av resan.

Oavsett om årets säsong slutar i dur eller moll har den – precis som alla föregående år med IFK Kristianstad – innehållit mängder av minnesvärda ögonblick som var för sig och tillsammans berikar våra liv. Att brinna – inte minst med en orange låga – är något att vara väldigt tacksam för och något som får mig att känna mig som tv-seriens Rudy Jordache – väldigt rik.

Tack IFK Kristianstad!