Dålig musiksmak? Skaffa barn!

När jag växte upp på 1970-talet hade jag inget större intresse för musik och blev inte heller, vad jag kan minnas, musikaliskt indoktrinerad av vare sig mina föräldrar eller storasyster. Visst, Elvis Presley var populär hemma och The Motors "Airport" från 1978 sitter fortfarande fastetsad i minnet men det är i princip allt jag kommer ihåg i musikväg från den tidiga uppväxten.
 
Mitt intresse för musik, eller avarter av musik, började egentligen först i tioårsåldern och kanske är det den tidsmässiga slumpen som gett mig min dåliga musiksmak? Det slumpade sig nämligen så att samtidigt som mitt musikintresse föddes blev låtar som "Hubba hubba zoot zoot" med gruppen Caramba och "Köppabävisan" med Bengt Pegefelt populära och med dessa låtar som musikaliska vägvisare kunde det knappast gå bra. Som 10-åring kom jag undan med detta, dels för att låtarna av någon outgrundlig anledning blev oerhört populära men dels också för att jag faktiskt bara var 10 år. Dålig musiksmak är dock svårare att försvara ju äldre man blir.

Som tonåring på 1980-talet skulle man vara antingen syntare eller hårdrockare, något som ställde till det för mig som gillade sådant som i båda kretsarna uppfattades som både dåligt och töntigt. När polarna lyssnade på Depeche Mode eller WASP föredrog jag egentligen lågvattenmärken som "Olé, Olé, Olé (The Name of the game)", "Woodpeckers from Space" och "Love Spy", den sistnämnda med Italo Disco-ikonen Mike Mareen. Detta berättade jag självklart inte för kompisarna och mina inköpta vinylsinglar gömdes längst inne i garderoben under de något slitna herrtidningarna.

På något sätt blev det lättare när radioprogrammet Tracks började sändas hösten 1984. Varje lördag sändes de mest populära låtarna i etern och det blev uppenbart att det inte bara var jag som hade dålig smak. Att låtar som "Slice Me Nice", "Den makalösa manicken" och "Boys (Summertime love)" toppade listorna kan idag tyckas obegripligt men var inget jag sörjde över på den tiden, tvärtom, det skapade flera legitima tillfällen att lyssna på den musik jag egentligen gillade men som jag i sällskap med kompisarna hånade.

I slutet av åttiotalet flyttade jag hemifrån och började festa en hel del. Som ni vet innebär fest oftast både musik och alkoholhaltiga drycker och det var en kombination som kom att innebära en hel del prövningar. I början av festerna – och därmed också i början av ruset – var det inga problem att hålla skenet uppe och instämma i det kollektiva diggandet av tillräckligt "svåra" band som The Smiths eller Pixies. Värre blev det framåt småtimmarna när behovet av lite lättillgänglig gladmusik a´la "Bring me Edelwiess" slog till, tur då att de diskotek vi besökte spelade en aldrig sinande ström av denna typ av musik. Till min glädje och mina vänners förtret.

Trenden med – i mitt tycke – svår musik fortsatte in i det kommande decenniet men det hårda festandet mattades av när jag träffade en tjej och sedermera blev sambo. Jag började plugga och mognade något – utom när det gällde favoritmusiken som fortfarande var galet dålig. Pojkband och techno dominerade men tro mig, det var inget jag stoltserade med eller krävde att få lyssna på vid festligare tillfällen. Det gick dock aldrig så långt som att jag de facto köpte någon skiva med denna typ av musik, jag hade ju numera en sambo som kunde avslöja en sådan mörk hemlighet.

Den stora vändningen kom ett antal år senare, då vår son föddes. Han var av naturliga skäl inte särskilt aktiv eller drivande när det gällde val av musik sina första år men det blev snabbt uppenbart för mig att jag numera kunde lyssna på vad jag ville och komma undan med det! Det var naturligtvis inte jag som gillade "skitmusiken" utan den lille och vad gör man inte för sina barn? Några år senare föddes vår dotter och jag fick ännu ett barn att skylla den dåliga musiken på.

Sett i historiens backspegel inser jag att jag alltid uppskattat musik av den sämre skolan men det är inget som bekymrar mig längre. När mina vänner på Facebook ifrågasätter den musik mina delade spellistor på Spotify avslöjar är svaret enkelt – det är inte jag som gillar den musiken, det är mina barn!