Bröderna Gomér

Ut från Rådhus Skåne i Kristianstad kom kommunens upphandlingschef Martin Gomér med bestämda steg, välklädd och med ett leende på läpparna. Vi hälsade och fick direkt sällskap av Johan – lika välklädd han – som just anlänt från Hässleholm där han arbetar som strategichef vid Skånetrafiken. Punktlighet är uppenbarligen en dygd för tvillingarna Gomér, vilket inte förvånade mig sett till det ordningsamma och seriösa intryck de ger.

Medan vi tog den korta promenaden till caféet runt hörnet småpratade vi om deras yrken och båda konstaterade att det fanns stora likheter mellan att vara chef i en offentlig verksamhet och att vara handbollsdomare på elitnivå: I båda fallen handlar det om att leda och att kunna bli granskad av exempelvis media.

– När man som vi har ledande positioner inom det offentliga ska man tåla att bli granskad av vem som helst, när som helst. Det påminner lite om matchledarskapet där granskningen av domarna har blivit betydligt mer påtaglig de senaste åren. När vi började döma på högsta nivå för 12-14 år sedan åkte man ut till en idrottshall någonstans i Sverige och bara de närmast sörjande visste vad som hade hänt under matchen. Nu direktsänds det mesta i någon form och alla detaljer finns att tillgå på webben och i sociala medier, vilket är jättekul!

– Det betyder också att man aldrig kommer undan någonting, fortsätter Martin och skrattar. Kraven på att göra rätt ökar därmed och det gäller ju även för spelarna. För min del tycker jag att det är en bra utveckling som gör produkten handboll ännu bättre.
 
Väl inne på fiket satte vi oss i en ostörd hörna och efter att druckit vårt kaffe bad jag dem att berätta om hur och när de började spela och döma handboll.

– Vi har av naturliga skäl samma bakgrund, säger Johan med glimten i ögat. Vi spelade fotboll och handboll i Vinslöv som barn men i ungdomen tog handbollen över. Jag – som är vänsterhänt – var högernia och ibland högersexa medan Martin var målvakt och mittsexa. Båda skrattar till och Martin konstaterar att han alltid varit för tunn för att verkligen lyckas som mittsexa.

– Vi gjorde också en sväng i Tollarp som spelare men fick allt svårare att kombinera spelandet med dömandet. Till slut hamnade vi i den situationen att vi skulle döma samma lag som vi spelade mot och det höll inte. Vi la därför handbollsskorna på hyllan när vi var 23 år gamla och inledde samtidigt en satsning på en domarkarriär.

När och varför började ni döma en gång i tiden?

– Vår klubb skulle tillhandahålla egna domare till de yngsta lagen och det var så vi började, som föreningsdomare. Vi var ett par-tre stycken i laget som ställde upp om jag minns rätt. Dessutom fick man lite betalt och det var onekligen välkommet, berättar Martin och skrattar.

– Men i grunden handlade det om att ställa upp, det måste finnas domare vid matcherna annars kan man inte spela. Och eftersom det redan då var ont om domare fick vi tidigt döma väldigt många matcher och det dröjde inte många år innan vi blev distriktsdomare, regiondomare, förbundsdomare och till slut elitdomare.

Upptäckte ni tidigt att dömandet tilltalade er, att det inte bara var ett ”tvång”?

– Vi var redan från början ganska seriösa och började tidigt prata om målbilder och hur vår utveckling skulle se ut. Där och då handlade mycket om att få döma seniorer, sedan i vilken division det var kvittade.

­– Om det från början handlade om att ställa upp som domare har vi under resans gång flyttat fram positionerna och har givetvis andra drivkrafter idag, även om föreningshjärtat fortfarande bultar hårt. Vi är den typen av människor som gillar att jobba med målsättningar, hitta vägarna dit, förbättra och effektivisera – och det avspeglar sig nog i våra yrkesroller också.

Hur är det att döma med sin tvillingbror?

– Det är mest positivt där den största fördelen är att vi som syskon har en lång relation där vi känner varandra utan och innan. Vi behöver inte söka vägar för att kommunicera utan kan vara raka mot varandra hela tiden. Och eftersom vi känner varandra så väl blir det väldigt lätt att kommunicera och förstå varandra även under match där man ska ta snabba beslut; ibland räcker det med en blick för att förstå vad den andre menar.

Finns det inga nackdelar, att ni är för lika och därmed blir sämre kravställare på varandra?

– Nja, risken finns kanske men är nog inte så stor. Utöver att analysera våra insatser sinsemellan får vi jättebra feedback från matchdelegaterna, vår domarchef och våra domarekollegor men också från vissa tränare som faktiskt kan ge konstruktiv feedback direkt efter matcherna. Så är det dock inte alltid, säger Johan och skrattar hjärtligt.

– Jag vill nog lägga till att vi i våra yrkesroller som chefer också har gjort en utvecklingsresa som är till gagn för oss som handbollsdomare. Som chef handlar det om att leda, motivera och ta beslut, något som tangerar rollen som domare där visserligen regelverket är basen men där mycket annat bidrar till ett bra matchledarskap, säger Martin.

Vad är viktigt för er i ert matchledarskap?

– Jag vill nog vända på den frågan: Vad är viktigt för andra? För de flesta är någon form av kommunikativ förmåga viktig liksom tydlighet, och det blir på något sätt fundamentet i vårt ledarskap på planen. Vi vill skapa en miljö där vi kan prata och förklara för spelare och ledare varför vi dömer på ett visst sätt – fast de ibland är i affekt – och där båda lagen på totalt runt 40 spelare och ledare ska tro på det vi gör. Vi ska också kunna förklara för media varför vi dömde på ett visst sätt. Alla dessa människor och en hel arena ska förstå varför man dömde som man gjorde och det är en stor kommunikativ utmaning.

– Att döma en handbollsmatch handlar också om att vara proaktiv, att undvika att situationer uppstår. Under tiden som matchen pågår sker kommunikation hela tiden, genom att man har ögonkontakt och pratar med olika spelare om hur de agerar och beter sig. Förhoppningsvis bär detta frukt och vi uppfattas som tydliga och rättvisa.
 
Hur har er syn på matchledarskapet förändrats under de drygt 20 år ni dömt handboll?

– Tittar på man oss som domare – och det gäller nog alla som dömer – så handlar de första åren om att lära sig och tillämpa regelverket på rätt sätt. Efter hand övergår det mer och mer till att utveckla sitt ledarskap, sin timing och sin kommunikativa förmåga. På den nivå vi befinner oss ska vi kunna regelboken utantill, det är alltså inte det vi behöver analysera eller utveckla, betonar Martin.
 
Regelboken i all ära, det är väl inte alltid ni ser om en spelare gör ett stegfel eller är nere utan där ni mer går på känsla – eller?

– Att döma handboll på hög nivå handlar mycket om känsla, att känna igen situationer och att agera på det med trygghet. Man måsta våga ta beslut nästan på reflex och för att göra det måste man ha ett bra självförtroende. Det viktigaste under en match är emellertid inte att varje enskilt domslut blir rätt utan att matchen som helhet uppfattas som rättvis av båda lagen när slutsignalen går.

– Många matcher i slutet av säsongen har dessutom väldigt stor betydelse för lagen. Det handlar inte bara om poängen i sig utan kanske också om slutplacering och prispengar, eventuell hemmaplansfördel i ett slutspel och kanske också tränarens jobb och spelares kontrakt. Allt detta skapar press och tryck på olika sätt och det är under de premisserna som vi leder matchen – och ibland inför ögonen på flera tusen enögda supportrar. Även då är självförtroendet viktigt, att man står stadigt när det blåser hårt.

Påverkas ni inte alls av press och kritik?
 
– Inte nämnvärt faktiskt. När det gäller tryck och stämning i en hall eller arena tycker vi precis som spelarna att det är skithäftigt med publik, engagemang och en hög ljudnivå. Det är där man vill vara, på de största matcherna, inför den bästa publiken och på de punkterna tror jag inte att vi skiljer oss från spelarna.

­– När det gäller kritik eller gnäll från spelare och ledare blir vi inte heller påverkade utan tycker mer att det är onödigt när de går över gränsen: ”Åh, varför gör du så, nu måste jag ju gå bort till dig och dela ut en varning”.

– Spontant känns det som att det blivit något gnälligare från bänkarna de senaste åren … men det har nog med att göra att sporten växt och att den press vi pratade om precis kommer upp till ytan på det sättet. Samtidigt är det vårt uppdrag att se till så att det inte blir för mycket, att det hålls på en rimlig nivå. Handboll är en snabb och fysisk sport där det ska finnas känslor och det vill vi inte döda genom att inte tillåta några känsloyttringar alls. Vi ska tåla att bli ifrågasatta men det måste ske på ett juste sätt och inom rimliga gränser.

Hur ser ert samarbete med matchdelegaten ut?

– Vi har extremt stor hjälp av delegaten, både efter matchen men framför allt under matchen. Delegaterna ser och hör hur stämningen är på bänkarna och uppfattar ibland saker på planen som vi kanske missar. Ibland händer det att det blir stökigt med många inblandade och då kan vi fråga delegaten hur han uppfattade situationen från sitt perspektiv, hur bänkarna eventuellt agerade och annat som vi inte sett från vår position. Delegaterna är till väldigt stor nytta, det vill jag verkligen betona, säger Martin med emfas.

När ni var nya domare i herrarnas elitserie sa ni att ni inte skulle döma IFK Kristianstad eftersom ni bodde och verkade i staden då. Det förändrades någonstans på vägen och nu dömer ni dem som vilket annat lag som helst. Vad hände?

– Har vi sagt det? Det kommer jag faktiskt inte ihåg, säger Johan och tittar på Martin med ett förvånat leende. Jag kommer inte ihåg bakgrunden men man vill alltid uppfattas som neutral och det hade väl med det att göra. Det var dessutom mer åt det hållet för några år sedan att man helst inte skulle döma lag från sin region men med många domare och lag från Skåne och Västsverige höll det inte utan den ”policyn” fasades ut mer och mer. Nu har vi dömt IFK Kristianstad många gånger och har aldrig fått några klagomål kopplat till varifrån vi kommer.

– Och från mitt perspektiv är det ett sundhetstecken när det är din prestation som avgör vilka matcher du får döma och inte var du bor eller kommer ifrån, lägger Martin till.

Hur har domarrollen förändrats över tid, kopplat till spel och spelarnas beteende?

 – När det gäller regelbrott eller fult spel har det alltid funnits spelare som går över gränsen, däri finns ingen skillnad. Numera har de emellertid svårare att komma undan eftersom allt filmas och går att bestraffa i efterhand.

– Den stora skillnaden på planen handlar om att spelarna numera kommer med mer fart och med större kraft vilket bidrar till regelbrott från försvararna som ligger högre upp på straffskalan. Denna utveckling ställer större krav på spelarna men också på oss domare som måste vara mer vältränade för att hinna med.

Hur mycket tränar ni då?

– Oftast blir det styrketräning fyra gånger i veckan och inte sällan ett löppass också. Sedan tillkommer matcherna vi dömer som ju också får betraktas som ett träningspass. Med matcher och egna träningspass blir det någon form av fysisk aktivitet nästan varje dag och det funkar bra. Vi har hittat en nivå som gör att vi aldrig blir trötta i slutet av matcherna men som samtidigt inte sliter ut oss. Vi följer dessutom ett speciellt träningsprogram för höfter, knän och vader vilka är de delar på kroppen som vi domare oftast får problem med; det är korta och snabba stopp på planen, flera gånger i veckan, och till slut får man en bristning om man inte tränar förebyggande, berättar Martin.

– Vår fysiska status mäts dessutom vid de domarträffar vi har två eller tre gånger om året beroende på om man även ska döma slutspelet. Då testas vår kondition och en ”body scan” görs för att se hur bra tränade vi är, lägger Johan till.

Hade Leif ”Loket” Olsson med sin rondör funkat som domare idag?

­– Haha, vi kan ju inte såga ”Loket”, det får man inte, skrattar Johan innan han och Martin betonar att domarna förr hade andra utmaningar och att det inte är rättvist att jämföra över tid.

Hur diskuterar ni domare sportens utveckling och bedömningsnivå?

– Utgångspunkten i alla diskussioner kring detta är att skydda spelarna. Vilka situationer är det vi ser komma mer och mer? Är det kantsituationer med det långa benet ut som leder till väldigt konstiga fall? Eller är det raka armar och med vilken kraft sker det? Det är så diskussionerna förs, hur vi skyddar spelarna med de regler vi har.

– Inför varje säsong går det ut direktiv till oss domare vad vi ska titta lite extra på och hur det ska bedömas. Den informationen går såklart också ut till klubbarna. Genom att vi är uppmärksamma på vissa moment och bestraffar övertramp får vi förhoppningsvis bort vissa dåliga tendenser från sporten – åtminstone över tid.

Finns det något idag som ni domarna borde titta mer på eller som borde bestraffas hårdare?

– Jag tror att hårdheten på straffen – att vi exempelvis kan dela ut fler röda kort direkt och att ett andra direktrött kort ger avstängning – bidrar till att stävja farligt spel. Dessutom kan domarkommittén under vissa förutsättningar numera granska händelser i efterhand och därefter anmäla dem. På det sättet fångar vi upp mer men vi väntar fortfarande på att se effekterna av dessa förändringar. När det gäller hur hårt olika regelbrott ska bedömas ska vi inte uttala oss utan det får rättskommittén sköta, menar Martin.

Har ni några förebilder som domare eller ledare?

– Under årens lopp har vi blivit inspirerade av många men då främst i termer av egenskaper man gillar och vill ta efter. Det kan vara som vid herrarnas EM i början på året där vi gillade direktheten hos det spanska domarparet och lugnet hos de makedonska. Det kan också handla om att man uppskattar och vill ta efter Jonas Åströms kroppsspråk på planen liksom Mirza Kurtagic sätt att ta en diskussion, för att ta ett par exempel hos våra svenska domarekollegor. Det är mer på det sättet vi tar intryck av andra, att de har egenskaper som vi vill utveckla och lägga till i vår verktygslåda.

Ni har även gjort en karriär som domare i beachhandboll. Hur började den resan?

– Vi började döma Åhus Beachhandboll typ 1999 efter att ha spelat där själva sedan starten av turneringen. Det blev vårt sommarjobb därefter och var mycket roligare än att plocka jordgubbar eller jobba som parkarbetare. På den tiden var Sveriges bästa domare i Åhus och dömde på somrarna och vi tyckte det var jättehäftigt att få hänga med Per-Ola Björk och Krister Andersson, Peter Olsson och Peter Hansson och alla de andra elitdomarna.

– Efter några år som domare i Åhus började vi även döma andra turneringar i södra Sverige där man höll sig till de internationella beachhandbollsreglerna. I och med det öppnades dörren till tävlingar internationellt men eftersom kunskapen i Sverige då inte var tillräckligt stor ordnade Peter Olsson så att en kontakt från Tjeckien kom hit och utbildade oss.

­– Inte långt efter det blev vi inbjudna av EHF till en utbildning kombinerat med en turnering på deras tour. Och så har det fortsatt, med dömande på touren kombinerat med utbildningar och en snabb utveckling som gjort att vi fått döma många finaler runt om i världen. Höjdpunkterna hittills är nog herrarnas semifinal vid EM 2017 och damfinalen vid ungdoms-OS året efter.

Vad är det som är så tilltalande med beachhandboll?

­ – Turneringarna spelas ofta på platser där det är sand, sol och bad och det i sig bidrar till en speciell sinnesstämning. Reglerna är dessutom mycket mer uppbyggda kring fair play vilket gör att stämningen ofta är mer avslappnad samtidigt som sporten är väldigt publikinriktad och uppmuntrar till det spektakulära. Att matcherna nästan alltid är jämna och avgörs i sista sekunden bidrar till detta, berättar bröderna entusiastiskt.

– Till det yttre kanske beachhandboll verkar ”flashigt” men utövarna är otroligt duktiga och vältränade idrottsmän som tar detta på största allvar – precis som vi gör. Ofta börjar vi turneringarna klockan sju på morgonen och slutar vid klockan 22 där vi utöver att döma matcher utbildas och är med på olika typer av konferenser. Det är alltså mycket jobb men samtidigt väldigt roligt.

– Här uppe i Norden och i Sverige är sporten av naturliga skäl inte lika stor – även om det svenska herrlandslaget är väldigt duktigt – som i resten av världen och då framför allt i Brasilien och länderna kring Medelhavet. VM ska egentligen arrangeras i italienska Pescara i sommar men med tanke på den pandemi som drabbat landet och världen hårt vet vi idag inte om mästerskapet kommer att genomföras. Vi har i alla fall blivit uttagna att döma där och får se vad som händer…

Hur ser era mål och drömmar ut när det gäller ert dömande?

– För vår del handlar det om att få döma de största matcherna – finalerna – oavsett om det är på beachen eller inomhus. I beachhandbollen har vi kommit längre och där siktar vi på att få döma VM-finalen i sommar medan vi här hemma vill döma SM-finaler. Sedan handlar det inte bara om att nå toppen, man ska även prestera så att man är kvar där över tid – och det är nog en större utmaning, konstaterar tvillingbröderna samstämmigt.