Barnlöshet är inget lyxproblem

Tendensen är tydlig, Sveriges befolkning blir äldre, pensionsavgångarna större och antalet barn som föds är för få för att Sveriges befolkning ska kunna ersätta sig själv. Med allt färre människor i arbetsför ålder minskar statens inkomster samtidigt som allt fler ska försörjas – Sveriges framtida välfärd är allvarligt hotad.

Samtidigt som det föds för få barn finns det ett stort antal människor i Sverige, mellan vart femte till sjunde par, som lider av ofrivillig barnlöshet. Antalet ofrivilligt barnlösa riskerar dessutom att bli ännu fler i framtiden, bland annat därför att vi skaffar barn allt senare i livet, men också som en konsekvens av förändrade sexvanor och bristande kunskap om vilka faktorer som påverkar fertiliteten negativt.

Trots denna utveckling präglas landstingens agerande av senfärdighet och initiativlöshet, kanske därför att alltför många sjukvårdspolitiker ser på ofrivillig barnlöshet som ett slags ”lyxproblem” när det i själva verket, sett till antal drabbade och de konsekvenser det får för deras livskvalitet, nästan är att likna vid en folksjukdom. Även om ofrivillig barnlöshet är klassad som en sjukdom av såväl WHO som riksdagen präglas vården av ofrivilligt barnlösa av stora regionala skillnader och baseras alltför ofta på politiska ställningstaganden snarare än på evidens och beprövad kunskap.

Att Försäkringskassan dessutom täcker kostnader för utomlands genomförda behandlingar som man inte kan få subventionerade inom Sverige, exempelvis med anonyma sperma- och äggdonatorer, gör det hela än mer anmärkningsvärt.

Man skulle kunna hoppas att ett kraftfullt agerande från Sveriges kommuner och landsting (SKL) skulle kunna vara en väg att gå, men sett till hur SKL ser på landstingens självbestämmanderätt och hur landstingen agerar i dag måste ofrivillig barnlöshet bli en statlig angelägenhet i stället för landstingens eget ansvar.

Att ofrivillig barnlöshet blir statens ansvar måste innebära att lagar och regelverk ses över, att nationella riktlinjer införs och att resurser tillförs, bland annat för att bygga ut den vårdapparat som finns i dag men också för att utöka och förbättra forskningen kring ofrivillig barnlöshet.

En utbyggnad av dagens vårdapparat skulle innebära att fler ofrivilligt barnlösa erbjuds behandling, och det inom rimlig tid. Med regler kring ålder och det faktum att åldern påverkar fertiliteten tvingar långa kötider många ofrivilligt barnlösa till vård vid privata kliniker eller till kliniker utanför Sverige. Assisterad befruktning utförd utanför den subventionerade vården bekostas av de enskilda som i många fall skuldsätts för livet eller tvingas låta bli att skaffa det barn man så innerligt önskar. 

Mer resurser till forskning skulle bland annat kunna skapa bättre förståelse för orsakerna till infertilitet, ytterligare förbättra effektiviteten vid assisterad befruktning och kunna möjliggöra assisterad befruktning med användning av stamceller i stället för mogna ägg/spermier.

Staten måste också förändra de strukturer som gör att människor skjuter barnafödandet framför sig. Bristande ekonomiska förutsättningar är en av de viktigare orsakerna till att många, inte minst studenter, väljer bort barn i en ålder då de biologiskt sett är som mest fertila. En översyn av reglerna och villkoren för föräldrapenningen är därför nödvändig för att möjliggöra för dessa att skaffa barn under eller direkt efter studietiden.

Alla dessa insatser är självklart resurskrävande men genererar, utöver de uppenbara humanitära vinsterna, också en långsiktig ekonomisk vinst för samhället då en lyckad behandling resulterar i en ny individ och således också en ny skattebetalare.

Undersökningar från Sverige, Danmark, England och USA visar att samhällets långsiktiga intäkter per barn tillkomna genom assisterad befruktning är större än kostnaden för själva behandlingarna. Det svenska exemplet visade att varje provrörsbarn som föds i Sverige är en investering vars avkastning är värd en kvarts miljon kronor i dagens penningvärde – med andra ord, provrörsbarnen täcker med marginal sina egna kostnader. Samma förhållande torde råda oavsett form av assisterad befruktning.

Framtidskommissioner och utredningar i all ära, det är nu riksdagen måste agera och göra frågan om ofrivillig barnlöshet till en statlig angelägenhet. Ett utökat stöd till landets ofrivilligt barnlösa är onekligen en investering för framtiden.