Ljubomir Vranjes på djupet

Efter nästan 20 år som spelare och ledare i Spanien, Tyskland och Ungern längtade han hem. Han saknade språket, vardagen och den allmänna känslan av att vara ”hemma” och när han efter att ha fått sparken från det ungerska storlaget Vezsprém skulle välja en ny klubb att träna – anbuden saknades inte – var det hans hemlängtan som fällde avgörandet. Han valde Sverige och IFK Kristianstad.
 

När han i januari 2019 skrev på kontraktet med IFK Kristianstad var tanken att han skulle ta över från den 1 juli och få gott om tid på sig att läsa in sig på den svenska handbollsligan i allmänhet och sina nya spelare i synnerhet. Ödet – eller snarare klubbens dåvarande tränare Ola Lindgren – ville emellertid annorlunda varför ”Ljubo” tog över hastigt men mindre lustigt redan i mars samma år. Förutsättningarna privat och professionellt var långt ifrån idealiska men både han och handbolls-Sverige trodde nog att IFK Kristianstad skulle vara ett mer självspelande piano än laget de facto var – man ledde ju faktiskt serien och hade bara förlorat ett par matcher när Vranjes skrev på för klubben.

Istället för ett femte raka SM-guld åkte guldfavoriterna emellertid ut mot Alingsås i semifinal efter tre raka förluster och kritiken mot laget och Vranjes var hård. När spelet fortsatte hacka under hösten trots en hel försäsong tillsammans fick kritikerna ny näring och mitt i stormens öga befann sig IFK Kristianstads nye tränare. I takt med att spelet lyfte under senhösten och vintern bedarrade visserligen stormen men nyfikenheten på vad som hade hänt och hur huvudpersonen själv upplevt det senaste året kvarstod. Jag begav mig därför till Åhus för ett långt och öppenhjärtigt samtal med Ljubomir Vranjes.

Läs hela intervjun i Handbollsmagasinet Stürmerfoul (nr 3, januari 2020)

Kommentera gärna: